Idizkaniniz.. Kunde jag inte komma på något bättre? Haha, nej kan kunde faktiskt inte de! Jag vet att bloggen inte är snygg jag vet att den inte är flashig, men jag bryr mig inte, än. Kommer kanske bli lite ledsen om ni hackar på den när jag tycker den är fin sen men jaja. Ärligt, känns lite spännande att börja blogga faktiskt. Var ska man börja lixxom?
Min dag har varit riktigt bra, jag kunde kliva upp utan stress även fast jag vaknade av att min köra syster kom hem och skrek hej. Inte för att det gjorde något, jag hade försovit mig annars. I.a.f. for vi till hudläkaren och det tog högst 5 minuter(måste säga att min nya läkare har ett sånt där "löst" handslag, döirriterande! som Tinna sa: "Vad är problemet".) Sen for vi hem igen och jag gjorde mig iordning för att fara till skolan. Är så himla glad för att jag har så bra hörlurar som jag förresten köpte igår. Igår hade jag fått hem min smarttalk också, det är en sak så jag kan byta låt, pausa/starta låt och svara på samtal. Asnice! Well, efter att jämrat mig och kommit fram till att jag skulle bli ännu senare om jag tog bussen så låste jag upp mitt enorma lås och la min sjukt stora väska på pakethållaren.(jag var heeelt säker på att den inte skulle sitta kvar..) Så cyklade jag till skolan i hopp om att inte dö.
Well, dagen flöt på ganska bra. Jag kom sent ändå. Inte oväntat, stressade inte direkt till en buss i tid. Jag ville hellre äta min frukost i lugnt och ro. Sen på svenskan fick jag ångest.. En MASSA texter, och jag ska komma ihåg ALLA. ser bara IG:et flyga förbi framför mig.. Helt omöjligt fall för Idiz! Men en bra sak var att vi får en vecka till för jobbannonsen, tack du kära som ser ner på mig och skyddar mig från breakdown!
Sen måste jag säga, jag önskar jag hade superkrafter. Att kunna fotografera med minnet och sen koppla in sig i datorn och bara ha bilderna där, förstå så bra de skulle vara! de var nämligen såhär:
Jag kom cyklande i en sväng i ganska så hög fart för de var lite nerförsbacke. Så sitter de en stor himla katt på sidan av vägen, sjukt stor ska jag tala om! Så kommer jag närmare och tänker: "Om den där katten springer ut i vägen kommer jag nog att dö" Men så när jag kommer ännu närmare ser jag att den inte har en katts ansikte.. Det är en räv! Jag glor som en galning vilket gör räven obekvän och den är på väg att börja springa iväg. Jag slår bort blicken men måste ju bara kolla om den är kvar. Så kommer jag på att jag ska fota den med telefonen. Jag kollar igen på den och den börjar springa iväg. Jag försöker snabbt få upp kameran(slog mig just att jag måste ha haft en sån där kul min som dom har på typ AFV när som är sådär stresasade. Hur som helst så är räven borta innan jag ens hunnit få bort knapplåset på telefonen. Lite synd men nu har jag iaf sett en räv på nära håll. Skulle haft min superkraft bara..
Sen dagens tankte jag hade när jag for ut var:
Folk stör sig på saker och blir hemskt irriterade, hände en sak hemma innan jag for men jag kan inte riktigt förstå. Men stör sig på något, man kan rentav bli arg. Men ändå säger man inte varför man är arg, men berättar inte vad som är fel utan bara kniper igen. Varför gör man så? Gör alla så? För jag har fått för mig att svenskar är väldigt igenhållna. Det är ju otroligt synd egentligen, och korkat. Hur ska det kunna ändras till det bättre om man bara ger upp eller helt enkelt låter bli att prata om det? Om människan eller saken alldrig får höra eller att man aldrig ändrar något så kommer man ju att fortsätta störa sig på det.
Min slutsats:
Öppna er mer för världen, gör något åt era problem och sluta upp med att bara hoppas på att som ska försvinna. För det gör dom inte.
Puss
Idizkaniniz
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar